Titta, man ser redan knoppar

“Min pappa var en trädgårdsmästare. Nu är han en trädgård”

En tid efter Rysslands angrepp på Ukraina 2022 läste jag en bok skriven av en kvinna, som har växt upp i Ukraina, men lämnat landet som 15-åring tillsammans med sin mamma. Hon heter Victoria Belim. Hon bor nu i Bryssel och är journalist.

Boken, som heter “Röda sirener”, handlar om hur händelserna 2014 med de välkända protesterna och mördandet på det berömda Majdantorget och Sovjets annektering av Krim, gjorde henne så orolig och panikslagen att hon bestämde sig för att återvända och ta reda på mer om vad som hände med hennes familj under alla krig och Sovjetunionens förtryck under 1900-talet. Den verklighet hon hittar i olika arkiv och möter i berättelser gör så många gånger tillvaron bara ännu mörkare. Människors liv och verk sveptes bort av den ena händelsetsunamin efter den andra, skriver hon. Familjemedlemmar bara försvann. Avrättades för att Stalins kvot på utrensningar skulle uppfyllas. I dessa situationer blev även små tecknen på liv och överlevnadsförmåga så viktiga. För hennes mormor Valentina blev hennes körsbärsträdgård räddningen. Hon ville inte berätta, orkade inte minnas, smärtan var för stor, men hon gav alla sina krafter till sin trädgård. Trädgårdens överflöd, sol, fågelsång, knoppar på grenarna mitt i vintern innebar en vägran att ge upp för rädsla och förtvivlan. Det finns en berättelse i vår svenska litteratur, som handlar om samma hopp. Det är Sven Delblanc, som berättar om sin uppväxt på en enslig gård i Sörmland, en uppväxt fylld av våld. En dag när han flytt hemifrån upptäckte han i skogen ett blommande körsbärsträd.

“Det stod om våren som en fontän av blomning, i juli dignande av mörkröda bär. Ur ett snitt i barken dröp doftande kåda.

Trädet var en vän och syster, som ville ge honom ett viktigt budskap.

Något om förtröstan trots allt, ett besked om en givande kärlek, som växer ur den kargaste mark.

Jesus vek aldrig av vägen för att knacka på Mölnas port.

Bara det blommande körsbärsträdet gav pojken den tro på livet,

som hejdade honom på galenskapens tröskel, de många gånger han var på väg ut i mörkret.”

“Titta, man ser redan knoppar,” säger mormor Valentina när hon går i sin vinterträdgård i Ukraina. Hennes barnbarn Victoria Belim skriver om thauma, som är det grekiska ordet för underverk. Inte underverk i någon övernaturlig mening. Thauma är vardagens underverk, en glimt av det gudomliga genom den slöja som skiljer det dödligas värld från ett himmelskt rike. I den ortodoxa traditionen är gränsen mellan de båda världarna flytande och varje ögonblick kan vara en portal och en övergång. I de bibliska texterna möter vi ofta gestalter, som alla har dragits in i dessa livförändrande erfarenheter, där slöjan till det gudomliga har varit mycket tunn. Som profeten Jeremia, Jesus och många andra. Såväl Jeremia som Jesus levde i samhällen med ständiga hot från en våldsam övermakt. Som det ukrainska. Jeremia får sin kallelse på 600-talet före Kristus. I berättelsen om hans kallelse, så finns det där igen. Trädet. När Jeremia bävar inför sitt uppdrag, tröstar Gud honom och säger: Vad ser du Jeremia? Jeremia svarar: Jag ser en gren av ett mandelträd. Då säger Gud: Du har sett rätt: Jag vakar över mitt ord tills det bär frukt. Och Jeremias uppdrag var svårt. Att hjälpa människor att se, olycksbringande förbindelser och lojaliteter, att riva ner, för att kunna bygga upp något nytt, på en djupare grund. Som när han uppmanas att ställa sig i tempelporten och ropa ut att förtrycket av invandraren, den faderlöse och änkan måste upphöra. I evangelierna berättas det att Jesus ibland behövde dra sig undan för att be. Vissa gånger på natten. Han lyckas inte alltid. Han väcker så stark beröring och längtan och hopp om hjälp att människor vill komma nära. Folkmassan följer efter honom. Människor påverkas av honom, det finns en auktoritet kring hans person, han väcker en hunger och längtan. Han såg människan under allt och talade rakt in till henne. Hon var en person med en berättelse för honom. Inte ett fall, en diagnos. Jesus lärjungar får samma uppdrag. Att berätta om gudsnärheten, leva den och se människor som Jesus gjorde. Se och upprätta. Kanske var det lika stort och skrämmande som det varit för Jeremia 600 år tidigare. Vad kommer detta att innebära? De hade så mycket kvar att lära. Och förstod så lite. Och samhället var hårt. Det var egentligen först efter Jesu död och den tunga sorgen efter honom, som de riktigt förstod honom. Sorgen fördjupade lärjungarna och drog dem in i samma djupa gudsnärhet, som Jesus levt i och hade talat så mycket om. Detta är den djupaste innebörden av uppståndelsen. Att närheten till Gud fanns där igen. Och i den alla minnen av Jesus. Som han säger vid varje nattvardsgång: Minns mig! Gör detta till min åminnelse. Det gudomliga är oss lika nära och vi är sända att berätta om det och förmedla det – inte genom teorier och trossystem- utan genom att se och visa omsorg och förmedla hopp. Och öppna oss för hoppets tecken, som glimten av det gudomliga i den blommande körsbärsträdgården.