Där hinnan blev tunn

Under den tid, då alla våra bibliska texter kom till – och det är en tid av flera tusen år, så levde människor med en annan världsbild än den som vi lever med idag.

De tänkte världen i tre våningar: en underjord med det onda och helvetiska, en synlig jord med hav och land och berg och en gudomlig himmel däröver. En stillastående bild. Det var den tidens vetenskapliga syn på världen. Det var inom den ramen som människor formulerade sina tankar om Gud. De texter vi har i vår bibel är präglade av den världsbilden.

Sedan dess – och det är 2 000 år sedan – så har forskningen och vetenskapen gett oss en helt annan bild av den jord vi lever på. Dess historia, inte tusen, men miljarder år lång, dess plats i ett oändligt universum. Ett kosmos. Och forskningen upptäcker och ifrågasätter och för oss hela tiden vidare och djupare. Jorden, än mindre människan, är inte längre alltings centrum. Allt hör samman.

Men då blir det också svårare att tänka sig Gud i en himmel ovan där eller som en övernaturlig varelse som ingriper utifrån. Och hjälper vissa, men inte alla.

Allt som är riktigt viktigt, det som är betydande och djupt berörande för oss måste vi, liksom bibelns människor gjorde då, formulera utifrån vårt sätt att tänka. Så hur tänker vi? Vilka bilder hjälper oss? Vi längtar efter ett språk som öppnar för en djupare andlig erfarenhet.

Vår tid som är så präglad av naturvetenskapen, av det som kan mätas och registreras. av det som finns, har svårare för att hantera erfarenheten och berättelserna om en djupare, andlig verklighet.

Men genom hela bibeln så går detta som en underström: övertygelsen om en andlig dimension, en djupdimension i tillvaron, som är verkligare och viktigare än det vi kan se. Som vi inte kan styra över. Som är större. Som man bara kan erfara och ta emot. Livets källa. Som inte finns därute eller däruppe, utan som är mycket nära. Om detta kan man bara berätta. Inget bevisa.

I bibeln berättas det om hur denna mystika, andliga erfarenhet bryter igenom hos personer, som blir väldigt viktiga i Israels historia. En av dessa berättelser handlar om hur Mose mötte Gud ansikte mot ansikte på berget. Man tänkte sig att den andliga dimensionen och den jordiska möttes på vissa platser, där hinnan blev tunn. Berget var en sådan plats, öknen likaså, templet med det allra heligaste inre rummet var en annan.

Andra personer i denna fåra med samma erfarenhet och betydelse var profeterna, såsom Elia med sitt möte med Gud i den stilla susningen på berget liksom Jesaja med sitt möte med änglarna i templet.

Och många andra…

I denna ström av personer med djupt berörande erfarenheter står också Jesus. Kanske är detta en av de viktigaste nycklarna till att förstå honom. Och efter honom många andra. Som Paulus. Och många efter honom…

I keltisk kristendom formulerades på 400-talet e Kr uttrycket “tunna ställen” för platser eller erfarenheter där det heliga kom nära. Det är ett uttryck som har återupptäckts i vår tid och jag tror att vi kan känna igen det från våra egna liv. Ett kyrkorum, kanske ett tomt kyrkorum. En avgörande livssituation, som ett barns födelse eller kanske en dödsbädd. En gudstjänst. Ett möte. Av stillhet, där hinnan blev tunn. Där vi tyckte att vi var utanför tiden.