I minnet uppstår mötet

När jag var nyprästvigd och för första gången skulle predika under påsken gjorde jag en upptäckt som kom att få mycket stor betydelse för mig. Varje söndag har ett tema och efter påsk finns rubriker som “Vägen till livet” och “Att växa i tro”. När jag började läsa de texter som jag skulle predika över, så märkte jag att flera av dem var hämtade ur Jesu avskedstal till sina vänner, när han förstod att hans liv var hotat. Avskedstalet är en del av Johannesevangeliet.

Men varför är dessa texter påbjudna att läsas och reflekteras över efter påsk? Hör de inte hemma före påsk?

Då öppnade sig ett oåterkallerligt och ständigt på nytt meningsskapande perspektiv för mig. Detta handlar om sorg. Jesu vänner är mitt inne i en lång och mycket smärtsam sorgeprocess där de pratar och pratar och pratar om honom som de mist – och försöker minnas. Så som varje sorgeprocess är, att vi försöker hålla fast den döde. Vi är vända bakåt. Vi berättar om och om igen…

Jesus är död och borta. Annars är sorg inte på allvar. Så som det är för oss alla. Jesu vänner drivs ut på en ökenvandring, där de har mist allt utom varandra. I denna smärta är Jesus ibland plötsligt närvarande, tröstar och uppmuntrar för att försvinna lika fort. I mitt arbete som sjukhuspräst har jag lärt mig att liknande erfarenheter är mycket vanliga, när människor sörjer en älskad människa. Men vi pratar sällan om det.

Texterna ur avskedstalet har en ton av oåterkallerlighet och längtan. Dit jag går kan ni inte följa mig.

Men det växer också fram ett annat minne. Hur han sa, att det är bra för dem att han går bort, för om han inte går bort, så kan han inte sända en annan hjälpare.

En ny erfarenhet växer ur sorgen. En erfarenhet av Närvaro. Som inte är möjlig utan Jesu död. Denna erfarenhet växer sig allt starkare. Minnena av Jesus handlar så mycket om detta. Hans djupa gudsförankring, som var som en djup förbindelse. Han var en judisk mystiker. Med en vishet som säkert också gjorde honom ensam. Men också seende. Det var ur denna gudsnähet han talade och handlade.

Denna erfarenhet av Närvaro, av Gudsnärvaro, som växer ur sorgen, tror jag är den djupaste innebörden av berättelserna om uppståndelsen. Är det så, då är denna erfarenhet plötsligt lika nära oss.

Först efter en lång sorgetid kan nya erfarenheter bryta fram, så är också påsktiden i kyrkoåret en lång tid, sex veckor. Den avslutas med Kristi himmelsfärds dag, då Jesu vänner är beredda att släppa taget om sorgen och låta honom gå. Rubriken för den dagen är “Herre över allting”. Det är så integrering sker, att vi vågar släppa taget. För oss är ju himmelen, Guds boning, inte däruppe, som den var för antikens människor, vars världsbild bestod av tre våningar. Den är härinne.

Jag minns att jag vid min första påskdagsgudstjänst stoppade in en lågmäld psalm bland alla jubelpsalmer. Jag förstod att det kunde bli utmanande. Det skrämde mig lite, men jag kände att jag måste, för jag var övertygad om att hemligheten fanns här.

“Det tänds ett ljus i sorgens mörka gömma.

Det hörs ett ord i gråtens slutna rum.

Det är det nya livets stämma,

Guds kärleks evangelium.”