“En väninna från en stad långt borta
från ett fjärran språk
frågade:
Vad kräver ni? Säg det högt
Hungern log svagt och svarade
utan att tänka:
Bröd”
Vi måste konsumera mer, säger finansministern.För att konsumera som vi gör, så krävs det flera jordklot, säger forskare.Vad är nödvändigt?Ett är nödvändigt, så lyder överskriften på femtonde söndagen efter Trefaldighet.
I en annan dikt skriver Nima Hasan
“Mammorna i Gaza
blundar inte om nätterna
De lyssnar noga i mörkret och undersöker
dess gränser
De lyssnar noga
för att urskilja ljuden de hör
och väljer därefter en passande saga
att natta barnen med
När alla har somnat
gör de sig själva till skyddsvallar
mellan barnen och döden
Mammorna i Gaza gråter inte
De lagrar skräck, vrede och böner i sina lungor
och håller andan tills
flygplanens surrande upphör
Mammorna i Gaza
är inte som andra mammor
De knådar deg med tårar
och matar landet med sina barn”
Den gammaltestamentliga texten på samma söndag handlar om en annan mamma, som också stod inför hotet av att inte ha bröd till sitt barn. Samma situation, men nästan 3000 år tidigare. På en plats strax norr om Gaza. I Sarefat vid Sidon. En plats i Fenicien, idag i södra Libanon. Trots att hon säger att bröd och olja bara räcker till henne och hennes pojke, så ber profeten henne att först ge honom vatten och bröd. Med löfte om att, om hon gör det, så skall Gud se till att mjölet och oljan inte tar slut tills dess regnet kommer. Och så blir det också enligt berättelsen. Vad är hemligheten? Vad är undret? Vad var det som gjorde det möjligt att överleva? Jag tror inte på en Gud som ordnade fram bröd och olja, nästan som en trollkarl. I så fall skulle det skett i Gaza, i Sudan och på alla platser där hunger råder. Undret är något annat. Undret sker genom henne, som vågar dela, utan att veta hur det skall räcka, hur det skall gå. Det är där det gudomliga bryter fram. Diktsamlingen “Den sista fjärilen” är skriven av poeten Nima Hasan i nutid inifrån Gaza och utgiven 2025. Dikterna inte introverta. Mammorna är utåtriktade och försöker hjälpa varandra. Göra det nödvändiga. Dela och lyfta in så mycket vanligt liv de kan. Bevara sin mänsklighet. Jag tänker att det är samma under som sker, när Jesus delar ut fem bröd och två fiskar övertygad om att det kommer att räcka till alla. Om vi delar, så räcker det. I delandet, där vi själva är indragna bryter det gudomliga fram. Och berikar oss. I den korta evangelietexten från Matteus evangelium samma söndag, så försöker Jesus hjälpa oss att hitta ett centrum, att sortera allt ifrån. Vad som är nödvändigt. Han märker hur människor i hans samhälle är tyngda av bud och utläggningar om hur de borde leva. Flera hundra bud som vuxit ur fariseers och skriftlärdas utläggningar. Som de formulerat med stort allvar. Dom krav och bördor som vi uppfattar läggs på oss är säkert annorlunda. Men dom är också många. Om vad vi bör leva upp till. “Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt”. Det går inte att bevara sin mänsklighet utan att gå in under det ok, som innebär kärlek och delande. Det oket är en frihet. Så mycket faller bort och så mycket faller på plats. Det sker inget under om vi bara tittar på – vi måste gå in under oket – måste våga delta, vara en del – då kan undret ske. Mellan oss, genom oss, kan det gudomliga bryta fram. Och det var ju så Jesus sa vid den sista måltiden: Fortsätt att samlas, dela brödet med varandra och minns mig. Där är jag mitt ibland er. När vi delar med varandra. Där är Närvaron störst.