En djup förbindelse

Tro är inte ett försanthållande av trossatser. Ordet religion, som enligt vissa forskare går tillbaka på det latinska ordet religare, betyder att återknyta, förbinda. Ett återknytande med djupen, en förbindelse, ett band som inte går av. Vårt innersta fäste. Rotfäst. Ett lod. Detta har förblivit den viktigaste och mest pålitliga bilden för min gudserfarenhet. Tilliten som ett förbund, en förbindelse.

Religionsforskaren Karen Armstrong har berättat, att när människor av olika religion skall beskriva den djupaste och viktigaste religiösa erfarenheten, den som har med den djupaste meningen att göra, så verkar de beskriva samma erfarenhet: Nåden att få bli så djupt berörd att man lyfts ur sig själv, glömmer sig själv, och får erfara delaktigheten i ett större sammanhang och ett genuint möte med en annan människa. Det verkar finnas en förbindelse mellan ”dessa Andra” : det lilla barnet inom oss, Självet, som är större och djupare än vårt jag och som vi bara kan ta emot, vår medmänniska, barnen, de mest utsatta. Gudserfarenheten hör samman med mötet med den Andre. Med ett Du.

Under mina år som sjukhuspräst fick jag ofta frågan: Hur orkar du? Du har väl andra intressen, så att du kan fylla på utanför jobbet. Jag svarade alltid att det hade jag. Men samtidigt undrade jag om det var det rätta svaret. För visst hade jag min lilla familj, mina vänner, min odling..., men det var något annat, som jag inte riktigt hittade ord för först.

Men det gjorde jag så småningom, för svaret fanns där längst in. I det djupa möte som ofta uppstår, då livet är totalt utsatt, så läggs inga bördor på. Kraften till att orka finns just där. Längst in. Där vi möttes, där kunde vi få känna att vi delade något djupare. Bortom orden.

“Det är svårt för oss naturvetare att tro.”

Det var så han sa den gamle professorn, som kallade på mig varje gång han lades in på sjukhuset. Han hade alltid med sig sin mammas tummade lilla psalmbok, eftersom han läste psalmen ”Närmare Gud till dig” varje kväll. När jag kom kunde vi sjunga den tillsammans.

Ur våra samtal om tro växte en berättelse. Hans klassresa hade varit mycket lång och det växte en tröst i berättandet och lyssnandet till hans historia. För oss båda. Vi hade båda startat i miljöer med små jordbruk med få traditioner och små ekonomiska möjligheter att läsa vidare. Mitt lyssnande och hans berättande synliggjorde bådas historia. Berättande kräver två personer, en som berättar och en som lyssnar. Nya lyssnare förändrar vår berättelse. Varje gång vi berättar, så berättar vi dessutom på ett nytt sätt inför oss själva. Berättandet löser upp något för oss och omförhandlar vår inre historia. Vi kan upptäcka saker i det redan kända och ana nya sammanhang.

Den äldre mannens berättelse blev till ett stort träd med djupa rötter i en annan tid och med en stor krona. Ett träd där många fått skydd och vila och också fortsatt skulle komma att få det. Profeten Jeremia målar i sin bok i Gamla Testamentet bilden av den gudfruktige som ett träd, som överlever svåra tider, eftersom det är planterat nära vatten och sträcker sina rötter mot bäcken.