Under mina sista år som sjukhuspräst stötte jag på ny forskning om omhändertagandet av människor som varit med om stora katastrofer. Forskarna Arne Rehnsfeldt och Maria Arman skriver om hur det mest verksamma verkar vara att lägga, vad de kallar, ”ett existentiellt förband”. Medkänsla, medlidande, omsorg utan avsikt och mål, delande av mänsklig utsatthet verkar vara det mest läkande. Det tar lång tid, men i gemenskapen förändras både den som berättar om sin erfarenhet och den som lyssnar. Det mest fasansfulla har oåterkallerligen hänt. Själva händelsen har inneburit att den drabbade ställts naken inför våra grundvillkor: livet, döden, ensamheten, meningslösheten. Men i berättandet kan livets motsatser hållas samman utan att förminskas och nya helhetsbilder och insikter om livet så småningom växa. En posttraumatisk växt.
De skriver ”It is as if the doors to the most secret or holy room have been opened and a new reality has appeared ( horrifying but fascinating ), a reality that no one but the tormented person is able to grasp”.
En beskrivning så närliggande evangeliernas berättelser om den fördjupning och växt, som lärjungarnas sorgeprocess innebar. Kan också dessa erfarenheter från så olika tider belysa och belysas genom varandra?
“Religionens språk består av samlad erfarenhet,
och det lever endast där det talar från erfarenhet till erfarenhet.”
( Dorothee Sölle )