Det tomma rummet

Kvinnorna fanns vid graven. Deras roll är självklar i uppståndelsetexterna. Skillnaden mot förut är att Jesus inte är där. Det de möter är tomhet och en röst, en insikt, som säger att de skall gå tillbaka till vardagen. Det är där mötet kommer att finnas.

Vilken kraft det fanns i tomheten. Så omvandlande, så skapande den blev. Erfarenheten av den tomma graven. Men det behövde uppstå en berättelse. Ett språk för erfarenheten.

I Johannes evangelium finns en berättelse om Maria från Magdala. Det står om henne att hon gråtande lutade sig in i graven...

Är det för att Maria vågade vara kvar i den tomheten och luta sig längre in i den, som hon var den första som förstod? Det var nog så jag tänkte, när jag skrev betraktelsen till den Gryningsmässa, som firades före gryningen varje påskdag i Kirsebergskyrkan i Malmö. Kan det vara så att det fanns en erfarenhet av tomhet tidigare i Marias liv, som gjorde det möjligt för henne att förstå? Vad ligger bakom berättelsen om sju demoner? Hon visste i alla fall vad det innebar att få sitt hus tömt på det som ockuperat henne och i stället fyllt av en tillitsfull relation.

”Maria, Maria,

vad är det du har sett, som ingen av oss andra ännu har sett!

Du kommer till oss och berättar om en erfarenhet som du har vågat göra alldeles ensam.

Ditt mod ger oss andra hoppet tillbaka.

Du kunde inte förneka honom och allt det som han hade väckt och fött fram i ditt liv.

Det gick inte att förneka. Det hade varit att döda dig själv också.

Du kunde inte gömma dig nu.

Därför kunde du inte heller förneka det du kände nu, när han var död – och du kunde inte förneka att han var död – han hade varit alldeles för viktig för dig för att du skulle kunna det!

Maria – du flydde inte och därför ger du oss hoppet tillbaka..

Du nöjde dig inte. Du nöjde dig inte med att konstatera att graven var tom, som de andra två lärjungarna gjorde, och som gick hem…

Du stannade kvar. Du lämnade inte mörkret och sorgen och ensamheten, innan mörkret och sorgen och ensamheten var färdiga med dig.

Du lutade dig längre in…

Och därför ger du oss hoppet tillbaka, Maria.

Du kunde inte gå.

Du sökte och frågade.

Det var som du var bunden.

Som om Någon annan sökte dig.

”Varför gråter du kvinna, vem letar du efter?”

Du hör en röst.

Du hör ditt namn.

Och det som händer i det mötet är att du blir till, Maria.

Du får en ny grund att stå på. Något som är du.

Längst inne i din ensamhet, i din sorg, i din djupaste känsla, föddes du på nytt.

Och då kunde du lämna mörkret och ensamheten och komma till oss och berätta.”

Den avslutande delen i författaren Kerstin Ekmans romanserie om kvinnorna och staden heter ”En stad av ljus”. Kulturskribenten Maria Schottenius kartlägger i sin doktorsavhandling om

romanserien alla de många religiösa motiv, som finns i boken, bl a Maria-motivet. Maria Schottenius bok, som bygger på doktorsavhandlingen, heter: ”Den kvinnliga hemligheten”.

Avgörandet i romanen ”En stad av ljus” kommer när huvudpersonen Ann-Marie tar sig allra längst in i sitt ärvda hus till ett dolt rum innanför mammans garderob, där hon som barn en gång i en syn såg sin döda mamma. När hon nu som medelålders kvinna med stor skräck tar sig dit igen, så är rummet tomt. Maria Schottenius återkommer gång på gång till att detta är romanens centrum. Här sker förvandlingen, födelsen, och Ann-Marie stiger ut på andra sidan av det tomma rummet med en ny möjlighet till att vara närvarande här och nu, bli berörd och visa medkänsla. Den kvinnliga hemligheten är att ha tillgång till det tomma inre rummet, där förvandling och skapelse sker.

Romanens centrum i det heliga, inre, tomma rummet ger direkt associationer till evangeliernas berättelser om den tomma graven, som förändrade allt.

Men vem skall rulla undan stenen?