Gud, vilken love story!

“Ein solcher Gott, den es gibt, gibt es nicht”

“Gud, vilken love story!” så slöd rubriken på en bokrecension i Kyrkans Tidning. Recensenten hade läst författaren Anita Goldmans bok om kvinnliga mystiker: “Guds älskarinnor, Om hängivna kvinnor i en livrädd värld”.

Hos evangelisten Markus möter vi också en berättelse om en hängiven kvinna, som utmanade sin omvärld. ”Medan Jesus var i Betania och låg till bords hemma hos Simon den spetälske kom en kvinna med en flaska dyrbar äkta nardusbalsam. Hon bröt upp flaskan och hällde ut alltsammans över hans huvud. Några blev förargade och sade till varandra: `Vilket slöseri med balsam. För den oljan hade man ju kunnat få mer än trehundra denarer att ge åt de fattiga.´ Och de grälade på henne”. (Här är det värdefullt att veta att en dags grovarbete på den tiden betalades med en denar). Jesus försvarar henne och säger att det står kritikerna fritt, att när de själva vill ge åt de fattiga. Han säger också att överallt i världen där evangeliet förkunnas skall man berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne. För kvinnans handling hjälper oss att förstå mer av vad tro är. Kvinnan slösar verkligen. Hon ger uttryck för att hon har funnit något som är värdefullare än allt annat. Tro är en relation och beskrivs kanske bäst som en djup kärleksrelation. En djup beröring och förbundenhei t. Det är bara en sådan tro, som kan bli en kämpande tro. Bibelberättelserna innehåller inte diskussioner om det rimliga i att tro eller inte tro, inte bevis för att Gud finns eller inte finns. Det är inte om det kampen står. Det vi hör är i stället berättelser om hur den djupa kärleksrelation, som tron är, har hjälpt människor att överleva och hålla dödshot och skräck stången, när det mänskligt sett inte funnits något hopp. Så som en patient sa till mig på sjukhuset: ”På något sätt så ska det gå. Även om jag skulle...(och vi visste båda att han menade: om jag skulle dö), så ska det gå på något sätt. Detta är vad jag vill att mina barn ska få med sig i livet: på något sätt så ska det gå.” Werner G. Jeanrond, tidigare professor i systematisk teologi i Lund, skriver i sin bok ”Guds närvaro” att vi idag är befriade ifrån en teistisk gudsmodell, dvs där Gud är ett objekt som finns och som vi kan vara experter på eller ta avstånd ifrån.

“En sådan Gud, som finns, finns inte.”

För att tala om Gud måste vi vara beredda att öppna oss för en gränserfarenhet i våra liv. Denna gränserfarenhet har att göra med kärlek. I kärleken är Gud inte ett objekt utan ett Subjekt, som jag inte bestämmer över. Gud är den Andra. Någon som möter mig. Men just detta är grunden för mitt hopp, för då kan jag vänta på något nytt. På något sätt ska det gå.