Den dolda längtan

Han hade bett personalen att jag skulle komma till honom på sjukhuset. En äldre man med långt framskriden cancer. Han hade en speciell sak att tala om. Det verkade vara någon sorts skuld, som han brottades med. Han talade om ett gammalt Sverige.

Jag fick intrycket av att han var född på landet, någonstans I Småland. Min mamma var en så trygg person, sa han. Hon var så trygg i sin tro och hon gick varje söndag till kyrkan. Alltid. Och likadant var det med mormor. Hon förmedlade samma trygghet till mig och andra. Men jag har inte levt som dom. Jag har inte samma tro och jag har inte gått i kyrkan som dom. Det har på något sätt inte stämt för mig. Han uttryckte någon sorts skuld i detta. Vi försökte hitta vari skulden låg. Om han trodde att mor och mormor varit besvikna på honom för att han inte gått i kyrkan. Nej, det känner jag inte sa han. Skulden var inte att han skulle ha gjort dem besvikna – de krävde ingenting. Skulden var mer som ett minus i en bokföring, en brist, något som fattades. Så prövade vi tanken att skulden var ett uttryck för längtan, hans längtan efter den tillit som genomlyst hans mor och mormor och som förmedlat så mycket trygghet till dem själva och andra. Ja, så var det nog. Då minns jag att jag sa: ”Jag tror att du är nära tilliten. När du har hittat din längtan, så är du nära den tilliten.” ”Tror du det?” ”Ja, det tror jag.” ”Vad vill du att jag skall göra för dig”, sa Jesus en gång till den blinde Bartimaios, som ropade på honom. Vad är det du djupast längtar efter? Någon har sagt att själavård är att hjälpa människor att urskilja sin djupaste längtan och att få ett språk för den. Att få upptäcka sin erfarenhet som andlig. Som att hitta ett dolt rum i ett hus jag alltid bott i. Augustinus ord från 400-talet har berört så många: ”Du var i mitt inre, men jag var utanför”. I kristen själavårdstradition finns ett moment av delande. Att någon som har gått vägen före kan ge ett språk som bekräftelse på en erfarenhet och så föra in hälsningar i andra människors värld. Som en klang. Jag minns, när min kollega i sjukhuskyrkan på Midfastosöndagen med temat ”Livets bröd” höll ett skriftetal i mässan. Texten hade handlat om hur människor letade efter Jesus, när han försvunnit efter att ha utfört det stora brödundret. Hon sa: ”Det verkar som om det väcktes en slumrande hunger i Jesu närhet.” Att vara rädd om sin hunger och törst är ett mycket viktigt och återkommande tema i de bibliska texterna.

“Det är en mardröm.

En mardröm har fyra sidor:

döden, livet, smärtan

och så det bottenlösa vita.

Sen tyckte jag att jag såg honom

i dörröppningen inne i lägenheten.

Jag stod i köket, utmattad, såg genom

vardagsrummet och bort genom

dörröppningen till arbetsrummet.

Precis där stod han ett mycket kort ögonblick.

Jag tror det är kriget

som pressat fram silhuetten ur allt det

här mörkret och allt det här ljuset.

Och naturligtvis, den ibland

överväldigande känslan som ofta kommit

över mig på sista tiden av att jag inte klarar

det på egen hand.

Så jag vände mig bort från vad jag

fick en liten aning om där jag stod.”